jag blev så trött på mig själv
jag blev så destruktiv
och du fick inte följa med
jag har en situation
med ett annat liv
och du har ingen del i det
ur "En stannfågel ger sig av" - Lars Winnerbäck

Precis så känns det. Att jag har en situation och ett liv där inte du får vara del av det. Det är så ödsligt tomt och kallt på något vis. Det borde finnas ork nog för att ha dig här varje dag, det gör ont att säga att vi inte orkar, men sanningen gör ont. Jag finner inga ord för mina känslor, stycket ur "en stannfågel ger sig av" av Lars Winnerbäck får förklara resten. Men kom ihåg, min lilla älskade storebror

jag skulle kunna ta en kula för dig.

Jag saknar dig, även fast du inte ens varit borta en dag, så saknar jag dig med varje milimeter av mitt hjärta.

/ johannah eriksson.

Jag är så djupt nere i Lars Winnerbäcks texter och musik nu, man kan väl säga att jag befinner mig i Winnerbäck-dalen.   Är jag den enda som befinner mig där?

jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt
jag är så trött på alla mail och koder
jag vill ha dig här på riktigt inatt och suga liv ur din halspulsåder
jag får en doft av sommarens sista dagar
när vinden blåser in från England

som du sa, det verkar svårt att bli riktigt nöjd
det är så lätt att fantisera
mina tankar och minnen står mig upp i halsen
men mycket vill ha mera
jag har kvar av sommaren om du behagar
om du behagar komma hem från England

jag har väl knappast lärt mig
nåt sen sist, inte jag
men jag tänker och tänker och vet att du sa

jag hugger i sten
men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
några armar och ben
jag jobbar mig inåt tills jag ser en figur

inatt kom isen över sjön
och snön föll försiktigt över skandinavien
nordsjön är väl stilla och kall så här års
innan våren sätter av igen
det är nånting stilla mellan dig och våren
det är nåt kallt mellan mig och England

i morgon sveper en dimma in som en julrusch över staden
det myllrar av stressade människor i stan
men det är tomt på strandpromenaden
jag tänkte att du kunde stå där i solen
berätta ingenting om England

jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist inte jag
dina ord ligger och gnager här dag efter dag

jag hugger i sten
men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
några armar och ben
jag jobbar mig inåt tills jag ser en figur

jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt
och låter vinden komma in ifrån väster
som en virvlande vår, som en dansande storm,
som en galen orkester
jag dricker ur mitt glas och alla dörrar är öppna
det är dimma över mig och över England

och du sa

jag hugger i sten
men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
några armar och ben
jag jobbar mig inåt tills jag ser en figur

/ johannah eriksson.