Mycket har hänt den senaste tiden, det har varit ett sånt stort kaos i mitt huvud så jag har inte orkat att ta tag i det här med bloggnadet. Det har till och med varit så otroligt kaosartat att jag inte ens har orkat hålla kroppen uppe på dagarna, jag bara sover och sover, det finns ingen ände. Men nu verkar vinden ha vänt och jag känner hur trycket i huvudet släpper. Det är sällan som jag har gråtit under den här perioden, jag måste ju vara stark, ellerhur? Jag MÅSTE vara stark.. det var länge sen jag rev muren som håller min gråt i schack, men den brister väl snart, när verkligheten kommer ikapp mig. 

Det känns inte bara som att jag har svikit Dig, jag har svikit mig själv, jag har inte varit tillräckligt stark och jag har inte orkat tillräckligt.. men när är tillräckligt? Jag önskar att jag kunde få träffa dig nu, det är 2 veckor sen sist nu, jag saknar dig så det gör ont, men det dröjer ännu ett tag till.. 

Det här är inte alls lätt, inte det minsta, det är ingen som förstår hur jävla svårt det här är, att gå förbi ditt rum varje dag och se dem tomma väggarna som står kvar, byrån som är borta, filmer som är borta och sängen som står orörd.. ingen förstår hur jävla hårt det tär på mig när jag inte kan höra ditt skratt eller höra när du sjunger, det gör så svinigt ont så jag skulle bara vilja slita av mig håret och klösa på väggarna.

Jag vet inte mer vad jag ska skriva, orden räcker inte till i alla fall..

/ johannah eriksson.