I onsdagens VLT kunde man läsa om ett möte mellan politiker och berörda angående daglig verksamhet för funktionshindrade. På detta möte beslutades det att man skulle göra en nedskärning på 6,9 miljoner kronor, vilket kommer resultera i att vi kommer gå tillbaka till instutitionsliknande verksamheter. Det här är faktiskt den första och enda gången som jag kan hålla med Alliansen - vi måste få mera pengar från kommunstyrelsen till den här nämnden!

De rödgröna menar på att budgeten såg ut såhär för 1 år sen och att vi klarade oss på det och ska därför kunna klara oss på det nu. Ser dem inte att behoven växer ju mer som dessa människor växer? Ser dem inte att behoven inte minskar, utan snarare tvärtom? Vad är det för blinda byfånar som sitter i det rödgröna blocket? Det är ju deras egna fel att deras budget håller på att "spräckas"! Den 1:a januari 2011  införde man en ny variant av "Ersättningsmodellen" och som gjorde då att 400 deltagare bedömdes och placerades i olika vårdnivåer, senare under året gjorde man nya bedömningar och många av deltagarna flyttades upp i vårdnivå. Det var då man såg att pengarna började tryta och därefter kom förslaget om nedskärningarna.

Ska vi leva i ett samhälle där vi sopar de svagare under mattan? Där vi inte kan ge dem ett värdigt liv, trots att alla ska ha rätt till det? Ska vi anhöriga behöva tvinga våra kära in på instutition där de inte blir sedda och där dem inte får leva de liv som dem verkligen förtjänar?

Är det det här vi vill? Tänker vi gå med på det här?

/ johannah eriksson.

Jag finner inte ens ord för hur den här jävla handläggaren på Försäkringskassan har utrett 38-åriga Tobias, det är så jävla avskyvärt! Hur fan kan handläggaren efter ynka 2 timmar säga att Tobias inte behöver någon personlig assistans längre? Att han inte längre ska få bo på Tobiasgården, där han har bott de senaste 9 åren och där han har ett strukturerat och funktionellt liv? Ett värdefullt liv, ett meningsfullt liv? Bara för att man har Down syndrome, autism, utvecklingsstörning och tvångsbeteende så ska man inte kunna få ett meningsfullt liv längre i Sverige?

Försäkringskassans motivering lyder: endast ”behov av praktiska hjälpinsatser av mycket privat karaktär” kan ­räknas till de grund­läggande behoven. Och att: ”behov av muntliga ­instruktioner och påputtning i de olika moment­en bedöms ­inte vara av så privat karaktär att tid kan betraktas som ett grundläggande behov”.

Tobias godeman Janet Granhage berättar att under de 2 timmar som handläggaren var hos Tobias så satt han och ritade vid köksbordet, alltså har dem inte sett när Tobias sköter sin hygien eller gör vardagliga sysslor som i Tobias fall är väldigt svårt utan uppmuntring och hjälp då han lätt "fastnar" på samma ställe och kan, till exempel stå och raka sig på samma ställe flera timmar eller bre en smörgås en hel förmiddag.

Försäkringskassan slutar inte att skämma ut sig, utan fortsätter med att jämföra Tobias fall med en deltidsarbetande strokepatient som nekats personlig assistans.

Tobias mamma och pappa är båda två döda men han har syskon som han ibland åker och hälsar på.

Det här är så hemskt, så jävla fruktansvärt! Jag kan sätta mig in i situationen så pass mycket att hjärtat går i kras. Om någon handläggare skulle komma och bedöma att min bror inte längre behöver någon hjälp längre och att han inte längre skulle få bo kvar där han bor nu så skulle jag dö - tusen gånger om! Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen:"det är lite som 11 september fast inom mig". Min bror kan inte ens öppnat ett mjölkpaket själv, han kan hälla upp mjölk i ett glas men att öppna mjölkpaketet går inte. Så skulle dem ta bort hans rätt till hjälp så skulle min bror antagligen svälta ihjäl, leva under vedervärdiga förhållanden, leva ohygieniskt och inte helt omöjligt, dö. Eftersom han inte då skulle ha någon som kom och medicinera honom eller fanns där när han får sina epileptiska anfall.

Det gör så ont i hjärtat att läsa sånt här och man vill göra så mycket mer, fast jag vet inte hur eller vad. Än så länge så får jag nöja mig med att upplysa er om hur lilla landet lagomt har blivit lilla landet groteskt.

/ johannah eriksson.